Han kände inte det första slaget. Elpistolen hade redan gjort honom helt paralyserad. Ljudet kom, men aldrig någon smärta. Det lät som om en säck med kött dråsade ner i golvet. Så passande, och så komiskt. Om han hade kunnat öppna ögonen hade han sett hur hennes tänder slet loss stycken ur hans bröstkorg och hur hennes svartmålade naglar greppade tag i och slet sönder aortan i hans  hals. Äntligen, tänkte han, äntligen.

Hon kräktes av allt blod hon fått i sig. Hennes mage brann, hon kväljde och vältrade sig bort från honom.

Livet, sa hon tyst för sig själv, livet blev aldrig som jag tänkt mig.

Dåligheter har sina goda sidor. Det var återigen timmar, dagar och sekunder sedan jag skrev.

Jag kunde tro att dropparna på asfalten var de sista. Men genom spärrarna ner på perrongen kunde jag följa spåren av våld och meningslösa aggressioner.

Mitt i kaos, där var det vardag som vanligt.

Och nu är allt som vanligt, ingen saknad, ingen åverkan på det som egentligen är. Alla dessa ansikten som snabbt fladdrar förbi som sidorna i en solblekt tidning.

Inte för att vara tråkig, svår eller framförallt otydlig. Men återigen så tog stora stygga livet över rodret och fick mig att driva långt från ettor och nollor. Jag har ett stort behov av att skriva just nu. Men vart är tiden? Det är svårt att skriva när mina ögon per automatik slängs ihop ögonblicket jag går över tröskeln. OCh när det gäller fysiska äventyr? Joserru, min träning består av kapplöpning till bussen och svettiga  brottningsmatcher på Odenplan. Kanske inte helt optimalt.

Det är återigen dags att rycka upp rötterna och flytta på mina dagar. Det börjar bli tröttsamt det här.

Det var mörkt när han vaknade. Svarta skuggor spelade fram över sovrumstaket. Som lekfulla solstrålar spred sig skuggorna från taket ned mot dörröppningen. Men något var fel. Han kände hur svetten bröt fram ur handflatorna, hur magen knöt sig och andningen gjorde ett uppehåll.

Sakta och försiktigt gled han naken ur sängen och försökte ta sig så ljudlöst som möjligt ut till köket.

jag försökte!

skrev lite.

hamnade jag nu?

Jag såg, äntligen!

över Stockholm.

De hade ingen aning. Kvällen var sval och de sista varma strålarna hade lämnat dagen bakom sig. Sakta gick de genom den gamla staden, de försökte tyda de tecken de så länge väntat på. Inge brådska. När timmen var slagen var de redo. De hade hela sina liv väntat på det här ögonblicket. Turister, infödda och andra såg till att sänka sina blickar när det värdigt tog upp större delen av gatan. En tung lukt av svavel och timjan steg upp från torget. De var framme. De rörde sig inte mer. Stod stilla under sedan länge stängda portsprång. Ögon som doldes bakom tunga gardiner försökte tyda deras kroppsspråk. Var de redo?

Jag förstod att jag inte skulle komma i mål genom min flytt. Egentligen hade jag redan då, och det här var så länge sedan, insett att själva målet inte var vad som lockade mig. Resan! Den som låg framför mig. Oviss och slingrig, men bekvämt nog utan ett förbestämt slut. Och som jag längtade. Och som längtan aldrig lämnade mig.