Han kände inte det första slaget. Elpistolen hade redan gjort honom helt paralyserad. Ljudet kom, men aldrig någon smärta. Det lät som om en säck med kött dråsade ner i golvet. Så passande, och så komiskt. Om han hade kunnat öppna ögonen hade han sett hur hennes tänder slet loss stycken ur hans bröstkorg och hur hennes svartmålade naglar greppade tag i och slet sönder aortan i hans  hals. Äntligen, tänkte han, äntligen.

Hon kräktes av allt blod hon fått i sig. Hennes mage brann, hon kväljde och vältrade sig bort från honom.

Livet, sa hon tyst för sig själv, livet blev aldrig som jag tänkt mig.