över Stockholm.

De hade ingen aning. Kvällen var sval och de sista varma strålarna hade lämnat dagen bakom sig. Sakta gick de genom den gamla staden, de försökte tyda de tecken de så länge väntat på. Inge brådska. När timmen var slagen var de redo. De hade hela sina liv väntat på det här ögonblicket. Turister, infödda och andra såg till att sänka sina blickar när det värdigt tog upp större delen av gatan. En tung lukt av svavel och timjan steg upp från torget. De var framme. De rörde sig inte mer. Stod stilla under sedan länge stängda portsprång. Ögon som doldes bakom tunga gardiner försökte tyda deras kroppsspråk. Var de redo?

Jag förstod att jag inte skulle komma i mål genom min flytt. Egentligen hade jag redan då, och det här var så länge sedan, insett att själva målet inte var vad som lockade mig. Resan! Den som låg framför mig. Oviss och slingrig, men bekvämt nog utan ett förbestämt slut. Och som jag längtade. Och som längtan aldrig lämnade mig.